Det glittrar av pärlemor, mamma (del I)

Människors falskhet och grymhet hade gjort det svårt att lita på någon så där riktigt igen. Rädsla för att bli lurad, bedragen och besviken och få uppleva den smärta detta innebar gjorde att hon slöt sig i sitt skal, nästan som en mussla.

Lite svår, tyckte många. Hon är inte lätt att komma in på livet, sa en del. Hon är så inbunden och konstig, var andra kommentarer.

Livet hade bjudit på prövningar. Det handlade om vuxna människors bristande förmåga att visa sin kärlek, det var även den lilla flickans medfödda känslighet som gjorde saker smärtsammare än de behövde vara.

Hon såg världen som kall och hotfull. Faror lurade där man minst anade. Ett vänligt ord måste ifrågasättas, vad är dom ute efter nu då? Tänk om hon skulle bli grundlurad igen...så hon trodde inte på det goda längre.

Drog sig till minnes sådana saker som när hennes låtsaspappa belönade henne för att ha passat lillasyster en valborgsmässoafton. Åh, så duktig hon kände sig då och tog emot 5-kronorssedeln, tog i hand och neg så djupt att hon satte sig på golvet.

Han var kanske snäll ändå fast hon haft sina tvivel. Nu skulle hon skyndsamt lägga sedeln till de andra 5 kronor hon sparat i en liten börs i skåpet. Börsen hade formen av en nyckelpiga och var röd och svart med dragkedja. För att få tag i börsen fick hon först ta en pall, häva sig upp på arbetsbänken och så längst där uppe i skåpet låg den.

Hon klättrade ner och drog upp dragkedjan för att lägga i sedeln men börsen var tom. Ingen 5-kronorssedel, ingenting. Hon tittade flera gånger men sanningen var oundviklig. Han hade tagit hennes egen sparade sedel och gett henne och hon tackade som om det var självaste kungen hon tog i hand.

Men han hade lurat henne, utnyttjat en liten 6-årings godtrohet och tacksamhet. För henne var det så viktigt att få vara till lags, vara duktig inför den här personen. Han som tagit hennes plats intill den älskade mamman, han som gjort henne till storasyster så att hon därefter verkligen inte hade någon stund med sin mamma längre.

Hon kände sig utlämnad till deras godtycke, mamman var ju allierad med honom så där kunde man inte få någon tröst. Inte för att hon trodde att mamman skulle försvara handlingen men hon tordes inte klaga, det kunde bli tråkigheter för mamman då. Man fick vara snäll och tyst och hålla sig på sin plats. Inte vara ivägen, inte ställa krav. Hon som kommit till världen av misstag, någon hade övergivit mamman och det väntade barnet. En usling till karl och hon var kommen av honom. Kanske hon var en usling också?

Hon drog sig till minnes första gången den nya pappan skulle komma och bli presenterad i familjen. Stämningen var lite ovanligt glättig i det gamla torpet och mormor och morfar peppade henne med att nu skulle hon få träffa sin nya pappa. Någon med hedern i behåll, han hade minsann inte uppfört sig så illa som hennes rätta far. Livet skulle bli som en fest, ett tivoli, en långdans och helt underbart. En pappa hade aldrig funnits i flickans liv. Så detta var ju ett mirakel!

Ja, klart en pappa hade hon ju, men han var liksom inte riktigt accepterad. Nej, han fnyste man åt när man nämnde namnet, och sa saker som inte var så trevliga. Det var svårt att förstå för ett litet barn att hon faktiskt var en del av honom och då måste hon ju också vara lite så där...inte riktigt bra på något vis.

Men nu skulle den verkliga pappan inträda och nu var alla sorger och ledsamheter bortflugna. Hon satt uppklättrad på soffans armstöd för att riktigt kunna se när dom två skulle komma gående på byvägen och runda ladugårdshörnet. Det var med stor förtjusning hon satt där uppklädd i sina finaste kläder och det långa håret hårt flätat och uppsatt som en krans runt huvudet.

Han skulle fullkomligt avguda henne, dottern till den kvinna som han nu ämnade viga sitt liv åt. Det kunde ju bara inte bli bättre...(forts följer)

Barnens självklara rätt att vara älskade

Någonstans har jag läst om 'barnets självklara rätt att bli älskat av sina föräldrar', alltså oavsett hur barnet är. Till utseende, intelligens, sjukdom, uppförande osv. Att barnet alltid vet att man kan komma hem till sina föräldrar och bli mottagen med öppna armar oavsett. Kravlöst. Utan ifrågasättande eller med förbehåll. Alltid välkommen. Oavsett.

Det är lätt att säga och att skriva ner. Men hur lätt är det egentligen att leva upp till?

Min son har mest 5or i betyg. Lätt att öppna armarna. Men någons dotter har inte varit i skolan alls nästan, betygslös, slarvig, uppkäftig och klär sig uppseendeväckande. Svartare än en sotare runt ögonen. Umgås med diverse spektakulära personer. Lätt att öppna armarna?

Grannen har ett barn med handikapp, mentalt. Han vet inte vad som är mitt eller ditt.
Han går in genom vår verandadörr och plockar för sig det han gillar. Jag pratar med grannen gång på gång och han blir allt bistrare i uppsynen för varje händelse.

Jättelätt att ta emot barnet med öppna armar? Älska sitt barn en självklarhet var det...

Någons dotter har fastnat i drogträsket och trots alla insatser med pengar och hjälp på alla vis rumlar hon runt och skämmer ut sig på stan. Svär och bär sig åt. Sitter med A-laget på bänken och somnar byxlös bakom buskarna.

Älskat barn tas emot med öppna armar.

Barnens självklara rätt att vara älskade av sina föräldrar oavsett.

'Livet är inte bara en lek utan även en dans på rosor'. En gammal affisch jag har. Rosorna har törnen vet vi och vår kärlek sätts ofta på hårda prov.

Men genom kärlek får man vingar, en tavla jag själv har uppsatt. Betyder? Att man kan få oanade krafter kanske, eller hjälp från de vingbeklädda ovan där. Jag vet inte.

Men att ge av sig själv och innan det är för sent kan vara en bra början, älskade barn är lyckliga barn, självklara ord.

Ett annat sätt är att engagera sig i de icke så älskade barnen, där föräldrarna inte haft förmågan eller möjligheten, kanske själva varit ett oälskat och oönskat barn.

Öppna dina armar för ett annat olyckligt barn och kanske ditt hem också. Visa att det finns kärlek och hopp för jordens barn.

En bra början till en bättre värld. För dagens barn. För framtidens barn.

För med kärlekens kraft kan man förändra och förbättra.

Med julen i annalkande kanske det är dags att öppna sina armar, sitt hem, sitt hjärta.

Jag instämmer med Tomas di Leva - det är Käääärleeekeen.....

Livet är inte en långfilm med ett lyckligt slut - det är en samling korta noveller

Någon skrev till mig ang detta. Livets mening är inte ett lyckligt slut. Nej, det är en samling av korta eller längre lyckliga ögonblick, stunder. Det man minns med en guldkant ikring.

Livet är en resa mot ett okänt ofta inte så glamoröst slut. Men det är inte det som räknas, hur det slutade utan vad som fanns i livet före döden.
Det är i mångt likt en långfilm men vad slutet anbelangar är slutet inte det viktigaste.

Man kan ju alltid vänta på döden och hoppas att det finns ett liv efter, men frågan är då: fanns det något liv före döden? Som att fånga ögonblicket, ta steget, våga pröva, vägra bli sittande eller stående med rädslan som lindad taggtråd runtomkring, kliv ut och hoppa utan fallskärm - endera kommer någon att ta emot dig eller så lär du dig flyga.

Om man med facit i handen ska titta bakåt är det ju just det som folk säger - att jag inte gjorde det och det, att jag inte provade, att jag inte....Sällan att man ångrar det man gjort, ja naturligtvis vissa saker, men mest det man inte gjorde.

Så tänk om livet är en samling små korta noveller, man lever och man möter glädjen och lyckan, sorgen och besvikelsen, rädslan och smärtan. Hur det är just vid sista andetaget är inte det viktigaste - det är hur man andades och levde medan livet fanns.

Så kan man alltid spekulera i vad som kommer sedan, vissa ser ut att småle lyckligt när dom släppt ut den sista luften dom inandats på moder jord. Måhända en tröst men livet är här och nu.

Himlen kommer kanske sedan, en jättelång långlångfilm med oändlig lycka och glädje och helt utan slut...

Joel och Wilhelm del V

Det stundade till helg och detta innebar att Joel hade tråkigt, dödstråkigt. Ingen hund, flera långsamma timmar och dagar. Fredag till måndag verkade vara som ett helt liv. Han petade i maten och tyckte att det mesta smakade hushållspapper, torrt, smaklöst och en förmåga att fastna i gommen.

Hemtjänsten hade ovanligt bråttom på helgerna, lite personal i vanliga fall och på helgerna ännu mindre. Så det var knappt att dom hann säga 'hej' en gång innan det var 'hejdå, syns imorrn'.

Joel blev sittande och dagdrömde och så var det sen fredagskväll till sist. Telefonen ringde men det var så ovanligt hos honom att han måste lyssna ytterligare en gång för att vara säker att det inte var hos grannen. Hus är lyhörda ibland.

'Joel här' svarade han och förberedde sig på ett vasst men respektingivande svar 'nej tack ingenting för mig'. Någon frågade med viss ödmjukhet i rösten om detta var den Joel som brukade vara hundvakt, 'jo, det är jag, huschå?' Joel trodde att han inte var betrodd längre.

'Nu är det så här att....' Joel hörde rösten långt borta och det började susa i huvudet, han var nära att tuppa av. Nu skulle det komma, detta som han varit så rädd för. Hunden fick inte komma mer till honom, livet var slut och han skulle själv se till att han ramlade utför trappan och bröt....

'...vi undrar om du kan ta hand om Wilhelm över helgen om vi ordnar någon som kommer och tar ut honom på promenad, vi själva orkar inte med den här lymmeln, jag menar taxen, nattetid längre.'

Joel blinkade några gånger för att säkerställa att han var vaken och inte drömde och så harklade han sig och svarade på norrländskt vis 'jahada'. Detta var ju som en miljonvinst. Nu skulle inte lördag och söndag vara som ett straff längre utan paradiset skymtade.

Så Joel tog ett stadigt tag i köksbordet, hävde sig upp på benen och greppade kryckorna. Tog några steg och gick tillbaka, vilade och så upprepade han. Snart skulle det vara dags att prova att gå ut. Med någon vid sin sida skulle han minsann ut och gå några steg. Här gällde att få tillbaka orken för nu stundade roliga dagar och nätter också för den delen.

Det var dom två nu, dag och natt. Tillsammans skulle dom hitta den lycka som dom så väl förtjänade. (forts följer)

Baka en julkaka och bjud in någon ensam

I kassan på Konsum lyssnade jag under varupackandet på två damer i samspråk vid kassan bredvid. Det handlade om julen och förväntningarna och allt därikring.

'Så hur firar ni julen i år då?' frågade den lite yngre paranta damen. 'Kommer några barn hem eller ska ni åka bort?'

'Vi firar alltid hos mågen, det är liksom enklast så, då vet alla att dit ska vi och alla de andra. Inget att fundera på liksom. Så har vi det. Bekvämt och bra,'svarade den äldre damen.

'Jag skulle då kunna hoppa över alltihop, det är så mycket hänsynstagande tycker jag,' blev svaret. 'Man ska tänka på alla andra och vara till lags och ja, det är jobbigt. Jag förstår dom som åker till varmare breddgrader.'

Hon suckade tungt. 'Men i år blir vi på två, barnen har sitt och vi blir hemmavid. Vi orkar inte med allt ståhej som blir när man är många som samlas,' sa den paranta.

Den äldre höll inte riktigt med där, det där ståhejet och att visa varandra hänsyn och respekt är ju liksom en del av tanken med julfirandet, ja förutom Jesus förståss.

Hon tillade: 'Egentligen skulle vi vilja vara hemma alldeles för oss själva någon jul också men vi tar alltid hänsyn till barnen och barnbarnen, dom vill ju ha det så här.'

'Ja men ha en trevlig advent då' sa den paranta. 'Jo tack detsamma,'svarade den äldre. 'Och om ni inte vill sitta på två kan ni alltid komma med till mågen ni också. Där finns både hjärte- och stjärterum.'

Den paranta damen nickade och ytterligare ett litet veck lades till de andra i pannan.

Bjuda hem främmande folk på julafton, det är väl ändå inte....Men tänk ändå, man kanske skulle....

Ja, varför inte bjuda hem någon som sitter där och tycker att julen är hemsk just därför att man är ensam med alla minnen och saknar nära och kära.

Någon liknade julen vid 'den tiden när 10.000-tals julstjärnor vissnar ner samtidigt...'

Ett bra julrecept till sist: en kopp vänlighet, en kopp givmildhet, en kopp hänsyn blandas med 100 gr respekt och kryddas lagom med några leenden och kramar och så har man en jättefin julkaka att dela med alla andra.

Fridfull advent!

Joel och Wilhelm (del IV)

Så kom det sig naturligt att de båda tillbringade så mycket tid som möjligt med varandra. Kompisar för alltid. Själsfränder.

Joel hade fått en uppgift och plötsligt kändes det så meningsfullt att börja träna lite, stiga upp och gå några steg, stärka sig inför kommande promenader. Att han skulle gå ut med hunden var självklart, ingenting i världen kunde stoppa honom nu.

Taxen hade fått ny svanshållning, den släpade inte efter som en vissen tulpan utan nu svängde den rytmiskt och i horisontalläge. När någon nämnde Joel vid namn gav han skall och svansen ställde sig rakt upp.

'Hunden är sig inte lik' sa husse i huset. 'Han krafsar på dörren och ska ut ideligen, vet inte vad som tatt åt´en.'

'Ja, sannerligen, han är som ung på nytt' svarade matten. 'Som en nyförälskad, om man ska likna det vid nå´t'.

Hemtjänstpersonalen märkte också att det var något nytt som spirade, en liten glimt i Joels ögon, ett leende och en annan ton i rösten när han berättade. Att han börjat se något ljust inför framtiden igen, livet var inte oåterkalleligt slut, det fanns saker som skulle uträttas. Ett hopp som tänds, en mening med vardagen.

Det var nu några veckor sedan Wilhelm första gången klev över tröskeln och nu var han där varannan dag, hade ingen lust att följa med hem när han blev hämtad. Hemma var han trotsig som en tonåring och gick mest och blängde, tuggade sönder en handske och kissade på mattes tofflor.

'När ska dom slänga ut mig så jag får flytta för gott?' var vad taxen troligen tänkte.

Nattetid ylande han och väckte huset och grannarna och när någon kom för att se vad som stod på blundade han och låtsades sova tungt, han snarkade lätt för att inte bli avslöjad.

Så snart det lugnat sig och matte och husse suckande drog täcket över öronen så ylande han igen. Ja, så höll det på och vem kan stå ut med en sådan hund? Inte många.

Så tills sist kom den dagen när man vid frukostbordet diskuterade viskande om vad i herrans namn ska man göra med hunden, det här går en på nerverna, avliva, nej det var väl drastiskt, ge honom lugnande, nej det skulle förstöra hunden, sälja honom, ingen skulle vilja köpa honom snarare ha betalt, ge bort honom...? Ja det var en idé.

Men vem skulle det vara? Det fanns ju bara en person man kunde komma på och det var den vars namn hunden gav skall till. Men skulle han klara av att ha en hund på heltid?

(forts följer)

Alla är vi ju helt lika - eller...?

Träffade någon vars inresse var blommor, ett hundratal krukväxter inomhus och det dubbla minst utomhus under sommarhalvåret.

'Hur i allsin dar hinner du med allt detta?'

Frågan var befogad av en som låter alla växter gå under samma kam, (nja jag kammar dom inte på det viset) jag sköter alla likadant (eller ibland miss-...).

'Men så fungerar det ju inte, alla är inte likadana', sa hon med en tillkommen rynka mellan ögonbrynen. 'Man måste se individen, så är det.' Punkt. Ingenting att diskutera.

Jag försvann en stund i mina tankar och tänkte 'Gud så rätt hon har. Det gäller ju allt inte bara blommorna...'

Det gäller allt levande, alla djur och alla människor.

Ta vården t ex, alla kanske inte behöver samma behandling för likadana symtom? Ett exempel:

Någon har väldigt ont i bröstet när han andas.

'OK, hjärtat säger ni.'

Nähä, han är bara 15 år. 'Magkatarr' säger ni. Nähä igen. Inga problem där, äter som en liten häst.

'Ja, då måste det vara lunginflammation', (eller lunemaffafo som ett litet barn sa som faktiskt hade just det).

Nej och åter nej!

Vad kan en pojke på 15 år ha för sjukdom när symtomen är 'jätteont i bröstet och ligger på sängen och snyftar, vill inte visa sina tårar, han är ju stor nu...'

Rätt svar i detta fallet är: En stor sorg. Han har mist sin allra käraste gammelmoster, den ställföreträdande mamman och mormodern och vuxenkompisen och allt.

Den som tog emot med öppna armar och lät honom sitta i knäet, läste sagorna, bakade bullarna han fick pensla och sockra, den som kokade den goda mannagrynsgröten, den som bakade kubb och bjöd på med kall mjölk till sommarmornarnas barnprogram, den som stickat alla de små sockarna och vantarna (sedernera större modeller), den som var där när ingen annan hade tid.

Hon var sörjd och saknad av ett pojkhjärta och sorgen grävde sig in och plöjde djupa fåror i bröstet. Livet var kallt, grått och meningslöst i denna stund.

Ingen lunginflammation i världen kunde värka så obarmhärtigt som just detta. Ingen penicillinkur kunde bota, ingen hjärtmedicin eller Losec heller.

Så är det. Man måste se varje individ just som den är. Vad problemen består av. Att inte dra alla över en kam.

Så hur har du det själv idag då? Vi som har något hår på skallen kan ju kamma oss, ni andra kan väl damma av huvudet och komma ihåg att vi alla är unika.

Se dig själv i spegeln och säg efter mig: 'Jag är unik, jag är en människa som ingen annan. Jag är ett mirakel.' Gå ut och möt livet med samma tanke - alla är unika, alla är inte lika, alla är ett mirakel.

Så fick jag till det igen...

Ligger ni efter eller...

Det samtalades vid häcken mellan grannarna, det var nu ca 10-15 år sedan husen byggdes i det här villaområdet.

Trädgårdarna var anlagda och uppväxta, husen var ommålade och nu var vi inne i den perioden när det skulle glasas in, man skulle inte sitta ute utan inne/ute på något vis, bakom glas och ram, man skulle se naturen men inte vara i den, man skulle se fåglar, men inte direkt höra dem, man skulle sitta uppe långt in på nätterna och ändå inte känna av sommarnattens svalka, inte bli frusna. Man kunde tänka sig att flytta ut en säng och sova där i glashuset.

Själv har jag haft svårt för det där, antingen är jag ute eller så är jag inne.
Själva har vi flera rum som inte används, särskilt sedan barnen flyttade hemifrån. Så varför skaffa ett rum till?

Då skulle man ju behöva putsa glasen och städa ytterligare ett golv, tycker det är tillräckligt som det är.

Men den 'gubben gick inte hem' utan nu skulle alla göra som Svenssons gör, han som stod där framför sin inglasade veranda heter visserligen Bengtsson. Frågan löd förståss 'ni har väl glasat in?' och svaret blev 'nej, faktiskt inte'.

Han tittade lite föraktfullt på mig och sa bara 'Ligger ni efter eller...?'

Nej, vi ligger långt före tänkte jag. Vi har insett att man inte alltid ska göra som alla andra, just det är styrkan och modet. Och friheten. Och friden inombords. Bort med alla måsten!

Samhället skulle se betydligt annorlunda ut om inte alla 'gör som Svenssons gör...'

Våga vara dig själv, gå din egen väg, bry dig inte om att känna kraven på dig utifrån utan lev i din övertygelse om att vad du tycker och känner är rätt. Stå på dig!

Så där ja, så fick jag det sagt, nu känns det bättre.

Förresten har du börjat pynta till advent ännu? Ser att någon redan börjat ha tända ljusslingor ute - man kanske borde...?

Nähä du, den gubben gick inte!

Trevlig helg!

Men du ba åsså han ba och vi då rå ba så piiinsamt

I rulltrappan från tunnelbanan upp till någon av utgångarna i centrala Stockholm samtalade ett gäng tjejer och jag uppfattade ungefär följande:

'Åsså han ba, och ja ba, fy fan va, dom då rå va, va shuukt allså, oh vi sa fan också, me hon och han och så där va. Ja va skääämit allså, va ska man gö´ då va, elle va?'

'Me guuu va, cooolt allså dom osså vi då, men faaaan va ska man tro, ja säääkert blire någe nu rå men dom andra då, va dom glodde allså men vi ba och dom ba ja ballt vare också allså! Kolla här va,(visar en bild i sin mobil) kolla här va pinsamt elle...va!'

Jag sneglade lite på bilden och den föreställde ett utslaget kaffe-latte glas över ett par herrbyxor och det kunde ju tolkas som om någon inte alls hunnit i tid till toaletten, (alltså ba, va ska rom tro va, så piinsamt alltså va!)

Den som fick kaffet i knäet var en för gänget obekant person med kvinnligt sällskap.
Det var två av tjejerna i gänget som råkade slå ut kaffet. Nu berättade dom det för de andra fyra.

Men det framgick ju klart av samtalet, eller hur?

Vi ses ju i himmelen igen

Idag var en av mina vänner mycket sorgsen, det hördes på rösten redan på det sätt hon sa 'hej' och jag väntade oroligt på att få höra orsaken.

Hennes 16-åriga katt Mattis hade hittats biten och dödad liggande på vägen, något hade överraskat den och den kunde inte komma undan. Döden hade kommit fort.

Hon berättade om hur hon begravt honom intill sin kamrat den gamle labradoren Lukas, nu gick de två tillsammans i sin himmel och Lukas var så glad, han hade längtat så efter sin gamle vän. De som delat sovplats, lekt och varit så mycket tillsammans!

För mitt inre öga kunde jag se hur katten snodde kring hundens ben och hur hunden viftade glatt på svansen, slickade katten ömt på huvudet, nu var de dom två tillsammans för alltid!

Den kallas Regnbågens Bro, bron där dom vandrar över till sin himmel, där det väntar grönskande ängar och böljande kullar. Där dom kan springa och leka tillsammans, där det finns gott om mat, vatten och solsken och där våra vänner alltid är glada och nöjda.

Men så en dag stannar någon upp mitt i leken, står helt stilla, skådar bort i fjärran, förväntansfull och helt säker, störtar plötsligt iväg från de andra, flyger över det gröna gräset så fort han kan. Han har sett någon välbekant, någon kommer gående över bron och han tar inte miste på den vem det är!

Så har någons husse eller matte också kommit över, de är återförenade för evigt, ögonen möts och händerna smeker igen det älskade huvudet och den lena pälsen, de ska aldrig skiljas mer. De har varit ifrån varandra en tid, men i hjärtat har de alltid varit tillsammans.

För båda visste ju att de skulle ses i himmelen igen...

Två blir ett

Det var en alldeles vanlig dag och organisationen Änglahjälpen hade sitt veckomöte. Nu kom det fram att behovet av frivilliga ökat eftersom efterfrågan blivit så stor och var och en fick uppgift att värva fler intresserade.

Det fanns också representanter för Hundtjänsten med på mötet och man beslöt att den gruppen skulle samordnas med Änglahjälpen, målet var ju detsamma för båda grupperna.

Någon berättade om Joel och hans nyvunna kompis och att det fanns fler hundar som behövde komma hemifrån på samma sätt. Det var ingen brist på intresse för att låna hund så snart var ett schema lagt hur det skulle hämtas och lämnas. Och när man ändå var på besök kunde man göra något ärende eller passa på att ta en promenad, högläsa en tidning eller ta med någon annan som också satt ensam och fixa en kopp kaffe tillsammans.

Det fanns ingen gräns för vad som kunde göras på frivillig basis om hjärtat fanns på rätta stället...Och märkligt var att det fanns så många frivilliga, de som ändå inte hade så stor behållning av att bara vara 'lediga'.

Dom fick också en meningsfull tillvaro och trots att dom inte avlönades med pengar så var glädjen och tacksamheten dom mötte värd sin vikt i guld...

Joel och Wilhelm (hundtjänsten del III)

Det spred sig en värme i köket som Joel länge hade saknat, inte den från elementen utan den värme som nu uppstod mellan de två. Båda hade de saknat just denna speciella kontakt och nu fanns den där, lyckan var svår att beskriva för den oinvigde.

Wilhelm satte sig upp och tittade en lång stund på Joel, så skrapade hunden med vänstra tassen på hans ben ett par gånger, såg frågande ut och så hoppade han upp. Detta var alltså hans sätt att fråga, 'kan jag sitta i ditt knä?'

Joel satt andäktig och höll sina händer om hunden, hur många gånger hade han inte suttit så med sin gamle kamrat och detta var nästan som ett mirakel. Känslan som infann sig var densamma och de njöt båda två av varandras sällskap.

Det var som om hans gamle tax log mot honom från sin himmel, att husse var lycklig var det viktigaste för honom, särskilt nu när han själv inte kunde åstadkomma något för sin vän.

Wilhelm la sitt huvud över Joels arm, smackade belåtet ett par gånger och så slöt han sina ögon med en suck. Han var trygg, han trivdes och han kände sig lycklig, precis som Joel.

När hemstjänsten så kom med middagen hoppade Wilhelm ner och snusade förväntansfullt med nosen i vädret. Det vankades mat och det var alltid en högtidsstund - han älskade pannkaka och det var just vad det bjöds på idag.

Joel delade sin portion och lät Wilhelm få ena halvan, själv åt han inte utan iakttog hundens glädje över festandet. Hemtjänsten vände åter till sitt och ropade i dörren 'glöm inte att äta själv också, du har ju blivit så tunn om benen på sistone'.

Joel väntade tills dörren gick igen och så lockade han till sig Wilhelm som fick små bitar av den resterande pannkakan. Nu stod det klart att detta var paradiset för en lite äldre tax som inte haft så många glädjestunder i sitt liv.

Jakt hade det aldrig varit tal om och sedan barnen kommit i familjen så höll han sig mest undan. Ville inte bli kånkad på och nerbäddad i dockvagnar, han låg mest under den låga byrån och höll utkik. Endast hans ögon kunde skönjas när de glimmade till emellanåt.

Det var väl vid måltiderna han frivilligt masade sig fram och satt under bordet för att fånga upp det som föll ner. Barnen hade ofta släppt ner mat till honom när föräldrarna inte såg på och han upp åt allt han fick. Så blev han också överviktig och orörlig, ryggen värkte ibland och han kände sig alltmer nerstämd.

Nu var han ensam med sin nye kamrat Joel och det var ingen risk att barn skulle komma rusande för att fånga honom, han kunde lugnt ligga på köksmattan och sträcka ut sin långa rygg. Han gäspade belåtet och njöt av friden.

Joel satt orörlig och bara tittade på hunden, tänk om man kunde ha en hund igen, men hur skulle det gå till...?

Ja säg det, men ingenting är väl omöjligt eller hur? (forts följer)