Alla är vi ju helt lika - eller...?

Träffade någon vars inresse var blommor, ett hundratal krukväxter inomhus och det dubbla minst utomhus under sommarhalvåret.

'Hur i allsin dar hinner du med allt detta?'

Frågan var befogad av en som låter alla växter gå under samma kam, (nja jag kammar dom inte på det viset) jag sköter alla likadant (eller ibland miss-...).

'Men så fungerar det ju inte, alla är inte likadana', sa hon med en tillkommen rynka mellan ögonbrynen. 'Man måste se individen, så är det.' Punkt. Ingenting att diskutera.

Jag försvann en stund i mina tankar och tänkte 'Gud så rätt hon har. Det gäller ju allt inte bara blommorna...'

Det gäller allt levande, alla djur och alla människor.

Ta vården t ex, alla kanske inte behöver samma behandling för likadana symtom? Ett exempel:

Någon har väldigt ont i bröstet när han andas.

'OK, hjärtat säger ni.'

Nähä, han är bara 15 år. 'Magkatarr' säger ni. Nähä igen. Inga problem där, äter som en liten häst.

'Ja, då måste det vara lunginflammation', (eller lunemaffafo som ett litet barn sa som faktiskt hade just det).

Nej och åter nej!

Vad kan en pojke på 15 år ha för sjukdom när symtomen är 'jätteont i bröstet och ligger på sängen och snyftar, vill inte visa sina tårar, han är ju stor nu...'

Rätt svar i detta fallet är: En stor sorg. Han har mist sin allra käraste gammelmoster, den ställföreträdande mamman och mormodern och vuxenkompisen och allt.

Den som tog emot med öppna armar och lät honom sitta i knäet, läste sagorna, bakade bullarna han fick pensla och sockra, den som kokade den goda mannagrynsgröten, den som bakade kubb och bjöd på med kall mjölk till sommarmornarnas barnprogram, den som stickat alla de små sockarna och vantarna (sedernera större modeller), den som var där när ingen annan hade tid.

Hon var sörjd och saknad av ett pojkhjärta och sorgen grävde sig in och plöjde djupa fåror i bröstet. Livet var kallt, grått och meningslöst i denna stund.

Ingen lunginflammation i världen kunde värka så obarmhärtigt som just detta. Ingen penicillinkur kunde bota, ingen hjärtmedicin eller Losec heller.

Så är det. Man måste se varje individ just som den är. Vad problemen består av. Att inte dra alla över en kam.

Så hur har du det själv idag då? Vi som har något hår på skallen kan ju kamma oss, ni andra kan väl damma av huvudet och komma ihåg att vi alla är unika.

Se dig själv i spegeln och säg efter mig: 'Jag är unik, jag är en människa som ingen annan. Jag är ett mirakel.' Gå ut och möt livet med samma tanke - alla är unika, alla är inte lika, alla är ett mirakel.

Så fick jag till det igen...