Det glittrar av pärlemor, mamma (del I)

Människors falskhet och grymhet hade gjort det svårt att lita på någon så där riktigt igen. Rädsla för att bli lurad, bedragen och besviken och få uppleva den smärta detta innebar gjorde att hon slöt sig i sitt skal, nästan som en mussla.

Lite svår, tyckte många. Hon är inte lätt att komma in på livet, sa en del. Hon är så inbunden och konstig, var andra kommentarer.

Livet hade bjudit på prövningar. Det handlade om vuxna människors bristande förmåga att visa sin kärlek, det var även den lilla flickans medfödda känslighet som gjorde saker smärtsammare än de behövde vara.

Hon såg världen som kall och hotfull. Faror lurade där man minst anade. Ett vänligt ord måste ifrågasättas, vad är dom ute efter nu då? Tänk om hon skulle bli grundlurad igen...så hon trodde inte på det goda längre.

Drog sig till minnes sådana saker som när hennes låtsaspappa belönade henne för att ha passat lillasyster en valborgsmässoafton. Åh, så duktig hon kände sig då och tog emot 5-kronorssedeln, tog i hand och neg så djupt att hon satte sig på golvet.

Han var kanske snäll ändå fast hon haft sina tvivel. Nu skulle hon skyndsamt lägga sedeln till de andra 5 kronor hon sparat i en liten börs i skåpet. Börsen hade formen av en nyckelpiga och var röd och svart med dragkedja. För att få tag i börsen fick hon först ta en pall, häva sig upp på arbetsbänken och så längst där uppe i skåpet låg den.

Hon klättrade ner och drog upp dragkedjan för att lägga i sedeln men börsen var tom. Ingen 5-kronorssedel, ingenting. Hon tittade flera gånger men sanningen var oundviklig. Han hade tagit hennes egen sparade sedel och gett henne och hon tackade som om det var självaste kungen hon tog i hand.

Men han hade lurat henne, utnyttjat en liten 6-årings godtrohet och tacksamhet. För henne var det så viktigt att få vara till lags, vara duktig inför den här personen. Han som tagit hennes plats intill den älskade mamman, han som gjort henne till storasyster så att hon därefter verkligen inte hade någon stund med sin mamma längre.

Hon kände sig utlämnad till deras godtycke, mamman var ju allierad med honom så där kunde man inte få någon tröst. Inte för att hon trodde att mamman skulle försvara handlingen men hon tordes inte klaga, det kunde bli tråkigheter för mamman då. Man fick vara snäll och tyst och hålla sig på sin plats. Inte vara ivägen, inte ställa krav. Hon som kommit till världen av misstag, någon hade övergivit mamman och det väntade barnet. En usling till karl och hon var kommen av honom. Kanske hon var en usling också?

Hon drog sig till minnes första gången den nya pappan skulle komma och bli presenterad i familjen. Stämningen var lite ovanligt glättig i det gamla torpet och mormor och morfar peppade henne med att nu skulle hon få träffa sin nya pappa. Någon med hedern i behåll, han hade minsann inte uppfört sig så illa som hennes rätta far. Livet skulle bli som en fest, ett tivoli, en långdans och helt underbart. En pappa hade aldrig funnits i flickans liv. Så detta var ju ett mirakel!

Ja, klart en pappa hade hon ju, men han var liksom inte riktigt accepterad. Nej, han fnyste man åt när man nämnde namnet, och sa saker som inte var så trevliga. Det var svårt att förstå för ett litet barn att hon faktiskt var en del av honom och då måste hon ju också vara lite så där...inte riktigt bra på något vis.

Men nu skulle den verkliga pappan inträda och nu var alla sorger och ledsamheter bortflugna. Hon satt uppklättrad på soffans armstöd för att riktigt kunna se när dom två skulle komma gående på byvägen och runda ladugårdshörnet. Det var med stor förtjusning hon satt där uppklädd i sina finaste kläder och det långa håret hårt flätat och uppsatt som en krans runt huvudet.

Han skulle fullkomligt avguda henne, dottern till den kvinna som han nu ämnade viga sitt liv åt. Det kunde ju bara inte bli bättre...(forts följer)