Joel och Wilhelm (hundtjänsten del III)

Det spred sig en värme i köket som Joel länge hade saknat, inte den från elementen utan den värme som nu uppstod mellan de två. Båda hade de saknat just denna speciella kontakt och nu fanns den där, lyckan var svår att beskriva för den oinvigde.

Wilhelm satte sig upp och tittade en lång stund på Joel, så skrapade hunden med vänstra tassen på hans ben ett par gånger, såg frågande ut och så hoppade han upp. Detta var alltså hans sätt att fråga, 'kan jag sitta i ditt knä?'

Joel satt andäktig och höll sina händer om hunden, hur många gånger hade han inte suttit så med sin gamle kamrat och detta var nästan som ett mirakel. Känslan som infann sig var densamma och de njöt båda två av varandras sällskap.

Det var som om hans gamle tax log mot honom från sin himmel, att husse var lycklig var det viktigaste för honom, särskilt nu när han själv inte kunde åstadkomma något för sin vän.

Wilhelm la sitt huvud över Joels arm, smackade belåtet ett par gånger och så slöt han sina ögon med en suck. Han var trygg, han trivdes och han kände sig lycklig, precis som Joel.

När hemstjänsten så kom med middagen hoppade Wilhelm ner och snusade förväntansfullt med nosen i vädret. Det vankades mat och det var alltid en högtidsstund - han älskade pannkaka och det var just vad det bjöds på idag.

Joel delade sin portion och lät Wilhelm få ena halvan, själv åt han inte utan iakttog hundens glädje över festandet. Hemtjänsten vände åter till sitt och ropade i dörren 'glöm inte att äta själv också, du har ju blivit så tunn om benen på sistone'.

Joel väntade tills dörren gick igen och så lockade han till sig Wilhelm som fick små bitar av den resterande pannkakan. Nu stod det klart att detta var paradiset för en lite äldre tax som inte haft så många glädjestunder i sitt liv.

Jakt hade det aldrig varit tal om och sedan barnen kommit i familjen så höll han sig mest undan. Ville inte bli kånkad på och nerbäddad i dockvagnar, han låg mest under den låga byrån och höll utkik. Endast hans ögon kunde skönjas när de glimmade till emellanåt.

Det var väl vid måltiderna han frivilligt masade sig fram och satt under bordet för att fånga upp det som föll ner. Barnen hade ofta släppt ner mat till honom när föräldrarna inte såg på och han upp åt allt han fick. Så blev han också överviktig och orörlig, ryggen värkte ibland och han kände sig alltmer nerstämd.

Nu var han ensam med sin nye kamrat Joel och det var ingen risk att barn skulle komma rusande för att fånga honom, han kunde lugnt ligga på köksmattan och sträcka ut sin långa rygg. Han gäspade belåtet och njöt av friden.

Joel satt orörlig och bara tittade på hunden, tänk om man kunde ha en hund igen, men hur skulle det gå till...?

Ja säg det, men ingenting är väl omöjligt eller hur? (forts följer)