Livet är inte en långfilm med ett lyckligt slut - det är en samling korta noveller

Någon skrev till mig ang detta. Livets mening är inte ett lyckligt slut. Nej, det är en samling av korta eller längre lyckliga ögonblick, stunder. Det man minns med en guldkant ikring.

Livet är en resa mot ett okänt ofta inte så glamoröst slut. Men det är inte det som räknas, hur det slutade utan vad som fanns i livet före döden.
Det är i mångt likt en långfilm men vad slutet anbelangar är slutet inte det viktigaste.

Man kan ju alltid vänta på döden och hoppas att det finns ett liv efter, men frågan är då: fanns det något liv före döden? Som att fånga ögonblicket, ta steget, våga pröva, vägra bli sittande eller stående med rädslan som lindad taggtråd runtomkring, kliv ut och hoppa utan fallskärm - endera kommer någon att ta emot dig eller så lär du dig flyga.

Om man med facit i handen ska titta bakåt är det ju just det som folk säger - att jag inte gjorde det och det, att jag inte provade, att jag inte....Sällan att man ångrar det man gjort, ja naturligtvis vissa saker, men mest det man inte gjorde.

Så tänk om livet är en samling små korta noveller, man lever och man möter glädjen och lyckan, sorgen och besvikelsen, rädslan och smärtan. Hur det är just vid sista andetaget är inte det viktigaste - det är hur man andades och levde medan livet fanns.

Så kan man alltid spekulera i vad som kommer sedan, vissa ser ut att småle lyckligt när dom släppt ut den sista luften dom inandats på moder jord. Måhända en tröst men livet är här och nu.

Himlen kommer kanske sedan, en jättelång långlångfilm med oändlig lycka och glädje och helt utan slut...