Vi ses ju i himmelen igen

Idag var en av mina vänner mycket sorgsen, det hördes på rösten redan på det sätt hon sa 'hej' och jag väntade oroligt på att få höra orsaken.

Hennes 16-åriga katt Mattis hade hittats biten och dödad liggande på vägen, något hade överraskat den och den kunde inte komma undan. Döden hade kommit fort.

Hon berättade om hur hon begravt honom intill sin kamrat den gamle labradoren Lukas, nu gick de två tillsammans i sin himmel och Lukas var så glad, han hade längtat så efter sin gamle vän. De som delat sovplats, lekt och varit så mycket tillsammans!

För mitt inre öga kunde jag se hur katten snodde kring hundens ben och hur hunden viftade glatt på svansen, slickade katten ömt på huvudet, nu var de dom två tillsammans för alltid!

Den kallas Regnbågens Bro, bron där dom vandrar över till sin himmel, där det väntar grönskande ängar och böljande kullar. Där dom kan springa och leka tillsammans, där det finns gott om mat, vatten och solsken och där våra vänner alltid är glada och nöjda.

Men så en dag stannar någon upp mitt i leken, står helt stilla, skådar bort i fjärran, förväntansfull och helt säker, störtar plötsligt iväg från de andra, flyger över det gröna gräset så fort han kan. Han har sett någon välbekant, någon kommer gående över bron och han tar inte miste på den vem det är!

Så har någons husse eller matte också kommit över, de är återförenade för evigt, ögonen möts och händerna smeker igen det älskade huvudet och den lena pälsen, de ska aldrig skiljas mer. De har varit ifrån varandra en tid, men i hjärtat har de alltid varit tillsammans.

För båda visste ju att de skulle ses i himmelen igen...