Joel och Wilhelm (del IV)

Så kom det sig naturligt att de båda tillbringade så mycket tid som möjligt med varandra. Kompisar för alltid. Själsfränder.

Joel hade fått en uppgift och plötsligt kändes det så meningsfullt att börja träna lite, stiga upp och gå några steg, stärka sig inför kommande promenader. Att han skulle gå ut med hunden var självklart, ingenting i världen kunde stoppa honom nu.

Taxen hade fått ny svanshållning, den släpade inte efter som en vissen tulpan utan nu svängde den rytmiskt och i horisontalläge. När någon nämnde Joel vid namn gav han skall och svansen ställde sig rakt upp.

'Hunden är sig inte lik' sa husse i huset. 'Han krafsar på dörren och ska ut ideligen, vet inte vad som tatt åt´en.'

'Ja, sannerligen, han är som ung på nytt' svarade matten. 'Som en nyförälskad, om man ska likna det vid nå´t'.

Hemtjänstpersonalen märkte också att det var något nytt som spirade, en liten glimt i Joels ögon, ett leende och en annan ton i rösten när han berättade. Att han börjat se något ljust inför framtiden igen, livet var inte oåterkalleligt slut, det fanns saker som skulle uträttas. Ett hopp som tänds, en mening med vardagen.

Det var nu några veckor sedan Wilhelm första gången klev över tröskeln och nu var han där varannan dag, hade ingen lust att följa med hem när han blev hämtad. Hemma var han trotsig som en tonåring och gick mest och blängde, tuggade sönder en handske och kissade på mattes tofflor.

'När ska dom slänga ut mig så jag får flytta för gott?' var vad taxen troligen tänkte.

Nattetid ylande han och väckte huset och grannarna och när någon kom för att se vad som stod på blundade han och låtsades sova tungt, han snarkade lätt för att inte bli avslöjad.

Så snart det lugnat sig och matte och husse suckande drog täcket över öronen så ylande han igen. Ja, så höll det på och vem kan stå ut med en sådan hund? Inte många.

Så tills sist kom den dagen när man vid frukostbordet diskuterade viskande om vad i herrans namn ska man göra med hunden, det här går en på nerverna, avliva, nej det var väl drastiskt, ge honom lugnande, nej det skulle förstöra hunden, sälja honom, ingen skulle vilja köpa honom snarare ha betalt, ge bort honom...? Ja det var en idé.

Men vem skulle det vara? Det fanns ju bara en person man kunde komma på och det var den vars namn hunden gav skall till. Men skulle han klara av att ha en hund på heltid?

(forts följer)