Hundtjänsten (del II)

Joel satt som vanligt vid köksfönstret, idag lyste höstsolen på trädens gula blad och längre bort skymtade han bergen norr om älven.

Där hade han gått många gånger med sin älskade hund på jakt. Hare, älg eller bara för skojs skull med bössan på axeln.

De var det allra käraste kamrater, hans hund Stay och Joel. De läste varandras tankar och det var ögonens kontakt som sa det mesta, det behövdes inga ord mellan dom.

Han blundade och drömde sig bort till dom tiderna, de som var de allra bästa i hans liv. Stay var sedan ett par år död och begraven, låg under en gran där i storskogen där de brukade sitta vid elden och dela på en korvbit.

Stay var en strävhårig tax och mycket egensinnig precis som sin husse. De passade verkligen för varandra och det sällskapet räckte för dom två. Många kvällar låg han vid husses fötter och syntes sova, men med ett öga halvöppet och öronen på skaft. Ingen skulle kunna smyga sig på där inte.

Joel hade blivit sittande i sin rullstol, inte för att han var direkt sjuk eller svag men av livsleda. Inget kunde förmå honom att gå ut och gå som på hundens tid, och till sist orkade han inte, ville inte ens försöka.

Många gånger hade hemtjänstens rara flickor försökt locka honom än till det ena, än det andra men varken fika eller promenad vid älven kändes särskilt inbjudande

Han saknade sin hund och deras promenader, det var det enda som kunnat få honom på fötter. Nu kunde han inte längre klara en hund mot mindre en promenad, det insåg han.

Men så ringde det på dörren, han misstänkte att den där med änglavingar var ute igen för att tigga pengar eller vad det var dom ville. Så han öppnade inte dörren.

En signal till och ett rungande VOV-VOV gjorde att han slog ut sin kaffekopp och blev tvungen att förflytta sig till dörren för att se vad som stod på.

'Vi är här med en gentleman, precis som du, och tänkte höra om han får stanna ett par timmar.'

Joel tittade in i de bruna ögonen på en tämligen överviktig tax med hängmage och såg något i hans blick som han kände igen. Han blinkade bort en tår och taxen Wilhelm började vagga på sin långa kropp. Han gick in och lade sig nedanför köksbordet precis som han alltid hade bott där (och väntat på att något skulle ramla ner från bordet).

Joel förmådde inte säga ett ord utan nickade bara, han från Hundtjänsten gick med orden 'ses om ett par timmar' och så satt han där med en hund vid sina fötter igen.

Den känsla som började spira i hans hjärta skulle vara början på en alldeles speciell tid i hans liv, kanske den bästa? (forts följer)