Kom så går vi till sjukhemmet och tar en kaffe latte

Jag besökte ett äldreboende av ett annorlunda slag.

Huset var uppfört i ett plan, formen en åtta-kantig byggnad.

I entrén fanns en liten receptionsdisk och där satt en fin gammal dam och bredvid henne stod en rollator, damen var smakfullt klädd, log och plirade med sina pigga blå ögon:

'Välkommen, kan jag hjälpa till?'

'Tack, ja' svarade jag lite förvånad att det fanns så pass gammal arbetskraft i vården.

'Jag söker Arwid, min gamle lärare.'

'Åh Arwid, han sitter med barnen och tränar högläsning, gå till höger där vid kaffestugan så ser du honom.'

Jaha, tänkte väl det, hon var dement och blandade ihop verkligheten med gången tid, Arwid hade gått i pension för många år sedan.

Vid kaffestugan som var byggd som en liten bagarstuga med bakugn och allt annat man behöver i ett kök fanns några äldre damer och herrar, vissa i rullstol. Det luktade nybakat, bullar och kakor upplagda på fat. Märkligt, ingen personal i sjukhuskläder syntes till.

Så såg jag Arwid med kepsen bakåtvänd sitta på en pall med ett antal barn omkring sig, han läste högt ur Barnen från Frostmofjället med full inlevelse och en tår kunde skönjas när Gullspiras sorgliga öde blev uppläst.

Andäktig stod jag kvar, ville inte störa, så jag vände tillbaka till kaffestugan.

'Här vare nybakat sa en av herrarna, jag har precis kokat kaffe så var så god och sitt.'

Förstummad satte jag mig ned och fick smaka både kaffe och kaka, en gentleman serverade iklädd vitskjorta och förkläde, han hade ju jobbat i den branschen förut.

'Får det vara en påtår? Vi har också cognac, en liten rackare skulle väl smaka?'

'Tack, jag kör men nästa gång tar jag en promenad hit så då kanske....'

Vad är detta - har jag kommit till en annan planet, detta stämmer inte alls med sjukhemmen jag besökt tidigare.

Efter en stunds språkande kommer så Arwid gående med sin käpp, krokig men glad.

Han ser mig inte utan går vidare till en grupp herrar som står väntande i grupp.

'Nu ska dom gå och hugga ved, det gör dom alltid före middagen' sa en av bakerskorna.

Jag blev sittande helt förundrad och stum, kan detta vara sant i dagens samhälle att
de gamla bor tillsammans och arbetar efter förmåga, hjälper varandra och har en uppgift. Det kanske bara var en dröm jag hade....eller?

Mirakel händer varje dag!